Leksands IF är inte bara ett hockeylag. Det är en identitet, ett hjärta, en stolthet. Men just nu skakar det rejält i föreningens ekonomi – och frågan som växer sig allt större är: ska skattepengar verkligen användas för att rädda en elitklubb?
Ett varumärke i kris
Leksand har under många år varit synonymt med passion, fullsatta läktare och stark lokal förankring. Men det spelar ingen roll hur många halsdukar som viftas på Tegera Arena – när siffrorna inte stämmer, slår verkligheten hårt. I veckan har det blivit tydligt att klubben står inför stora ekonomiska utmaningar, med minusresultat och en affärsmodell som blöder.
Problemen handlar inte bara om uteblivna publikintäkter eller oturliga spelaraffärer. Det här är ett strukturellt problem. En förening som vill spela i den absoluta toppen – men som har svårt att få siffrorna att gå ihop.
Emotioner vs ansvar – när känslorna styr plånboken
Att Leksand är en känsloladdad fråga för hela bygden är odiskutabelt. Klubben är Dalarna för många. Men känslor får inte ersätta ekonomiskt ansvarstagande. När en elitförening gång på gång hamnar i samma sits – minusresultat, räddningspaket, vädjan till kommunen – måste man våga ställa obekväma frågor.
Vad händer när en förening aldrig behöver ta fullt ansvar för sina beslut, för att kommunen alltid står där med utsträckta armar?
Ska kommunen vara hockeyns bank?
Det är inte första gången Leksands IF ber om hjälp – och risken är stor att det inte är den sista heller. Men är det verkligen kommunens uppdrag att agera ekonomisk livlina åt en elitförening? Vi pratar trots allt om miljoner som kunde gått till skola, vård, vägar, äldreomsorg.
Att en kommun vill ha ett framgångsrikt idrottslag är förståeligt. Men det får inte bli en ekonomisk princip att rädda bolag som inte fungerar. Ingen annan näringsverksamhet får samma stöd. Om en restaurang i Leksand går back – får den ett kommunalt räddningspaket? Svaret är nej.
Varför ska hockey behandlas annorlunda?
En förening måste stå på egna ben
Idrott måste bygga på en sund grund. Ekonomisk disciplin. Långsiktig planering. Självförsörjning. Det är fullt möjligt att kombinera sportslig framgång med ekonomiskt ansvar – men det kräver tuffa beslut, inte tillfälliga plåster.
Det går inte att förlita sig på att ”någon annan” kommer in med pengar varje gång underskottet växer.
Leksand är en stark förening med en enorm supporterkultur. Men just därför borde man också kunna ställa högre krav. Det är inte ett svek att säga nej – det är ett sätt att visa respekt för föreningens framtid.
Vad händer nu?
Klubben kommer sannolikt att presentera en åtgärdsplan. Kommunen kommer att pressas från flera håll att ”ställa upp för Leksand”. Men det vore sunt att sätta ner foten. Inte av illvilja – utan av princip.
Leksands IF är viktig för kommunen. Men kommunens uppdrag är bredare än så. Den ekonomiska verkligheten för alla invånare måste väga tyngre än nostalgiska visioner om SM-guld.
Slutord: det är dags att växa upp
Elithockey är inte längre bara en sport – det är affärsverksamhet. Och precis som alla andra företag måste också Leksands IF bära sina egna risker. Det är dags att föreningen tar det fulla ansvaret för sin framtid – utan att luta sig mot kommunens kassa.
För när passionen får styra budgeten, går det sällan bra i längden.